endottersframtid

 

 

Efter en bra morgon och en bra busstur, kom vi till Lund och Mys hörselundersökning och läkarbesök. Hörselundersökningen gick jättebra, och My stimmade och var jätteglad. Lekte med klossarna och rabblade upp färger och siffror. Varje gång hon visade att hon hörde, kom den dansande kossan fram!

 

och hon var oförstående när det var tyst i lurarna. Tyst för henne, eftersom ljud kom men My inte hörde dem. Hörselundersökningen gick så bra, att vi var färdiga redan efter 15 minuter, och det var räknat 45min. Alltså blev det en väntan på läkaren. Här tog det stopp. Tvärstopp.

My började springa, och sprang snabbt. Sprang ut genom en öppen dörr, smällde igen den innan jag hann fram, och oturligt nog så gick den bara att öppna från ett håll. Panik hos mig! När jag väl hittat någon som kunde öppna den, hittade jag My hoppandes i en fåtölj i ett personalrum, samtidigt som hon tittade på fiskarna i ett väldigt stort akvarium. En mindre trevlig tant (alla otrevliga brukar få heta tant här) sa till oss att vi inte fick vara där. Försökte förklara att My har diagnosen autism, och jag kan inte bara lyfta upp henne och gå därifrån, för då blir det bara en värre reaktion. Vad gjorde det? My hade satt sig ner och tittade på fiskarna. Kunde hon inte bara få sitta där en stund tills jag fått henne på bättre tankar? Icke. My sprang igen, och kröp inunder en hylla och vägrade gå därifrån. Samma tant kom en gång till och sa med ännu lite bitskare röst att jag fick ta mitt barn därifrån. Dum som jag var, så lyfte jag upp My. My började vråla och sparka. Hon fick till en spark i min mage som kung-fu mästare hade applåderat för. Tanten brydde sig inte ett dugg, utan sjasade ut oss genom dörren. 30 minuter kvar till läkartiden. Vad ska vi göra nu? Skrika och vråla, tyckte My. Bära sig åt lite mer, tyckte My. Rymma några gånger till, tyckte My. Inget av detta, tyckte jag och försökta få lillsnäckan til att sitta ner och titta på Youtube.

Efter mycket om och men, fick vi komma in lite snabbare till läkaren, som knappt kunde utföra någon undersökning. My vrålade något fruktansvärt, jag hade inte en chans att själv höra vad läkaren och undersköterskan försökte säga. Min egen hörselskada, som kom i samband med stroken, är värst när det är mycket ljud runt omkring. Till slut med lite mindre våld, höll jag fast henne i stolen så läkaren kunde titta i hennes öron. Undersköterskan fick tyvärr några sparkar, men hon hävdade att hon varit med om värre. Vi kan inte mer än att be om ursäkt! Undersökningen visade i allafall att Mys vänstra trumhinna är ärrad och förtjockad, därav hörselproblem. Nya rör blev ordinationen.

 

När vi träffade läkaren fick jag fylla i ett formulär inför Mys operation. Jag skulle skriva om det var annat viktigt att tillägga, så jag frågade om stroken var viktigt att nämna. "När fick du den?" "Var det du som var förlamad, som mirakulöst överlevde och kunde röra dig kort efter operationen?" Ja, jo det kan ju nog vara jag. "Vi pratar ofta om dig här, alla kommer ihåg dig och har hört din historia"

Hade kanske varit trevligare att vara känd för något bättre? ;)

 

I ett enormt tumult där läkaren förklarade för mig att jag visst hade händerna fulla, fick jag nog och gav upp lite. My kröp in under läkarens skrivbord och parkerade sig själv där. Jag passade på att ringa vår hjälpande hand, underbara Linn, och skönt nog kunde hon hämta oss. Jag slapp bära en vrålandes, sparkandes My till bussen och bära henne hem.

Nu är My helt utsjasad, sitter i soffan och försöker vara för sig själv. Jag låter henne vara. Mitt eget huvud är så uttröttat, att jag behöver sova på riktigt. Förhoppningsvis är det ingen monsterdag för Kenny...