samtalsterapeut
Idag tog jag mig i kragen och ringde och bokade tid hos en samtalsterapeut. Jag känner själv att det är dags att ta tag i "livet". Nu när Kenny är hemma så mycket, jämfört med sommarhalvåret, så slappnar jag av och hjärnan börjar mala. Tre panikångest-känningar på tre veckor, kontant ont i magen och svårt att somna. Jag tänker inte se det som en skam, och jag tänker inte skämmas för att jag ber om hjälp. Man är inte "ding-ding" "knäpp" eller "ett psykfall", bara för att man pratar med en terapeut eller psykolog!
Vi har haft en underbar eftermiddag, jag och barnen! Kenny kom hem lagom till kvällsmaten, eftersom han varit på massage. Barnen lekte i badrummet, och till slut hade vi vatten i hela badrummet! ;) Tur att det redan är nedgånget!
Alla lådor med leksaker vändes upp och ner, bars rundor på hela ovanvåningen och alla barnen lekte så himla fint och snällt tillsammans! =) *laddar batterierna*
I brevlådan idag låg ett brev från neurologen. 13/12 ska vi på möte på BUS. Gissningen är att vi ska guidas igenom MR-svaren.
Mys bästa leksak just nu
Jättebra att du pratar med en terapeut! Nä tycker det är dags att sluta skambelägga psykiska problem! 3/4 av befolkningen upplever psykisk ohälsa hos sig själv eller i sin omgivningen.. Värt att tänka på, det är inte "vi" mot "dem" utan alla är vi sammanvävda i varandras liv.
