"Den som säger att barn inte är smarta, den har inte barn!"
Mys sista delar i utredningen är nu över. Vi fick en ny tid väldigt snabbt.
I tisdags var det min och Kennys tur att "utredas". Vi hade med oss Mys "mitt första år bok" och hennes BVC-bok, vilket hjälpte oss mycket. Under tre och en halv långa timmar, blev vi utfrågade om allt mellan himmel och jord. En fråga kunde vara "när började My gå", nästa frågade var "under vilken period i Mys liv tror ni att hon..." Vissa frågor var väldigt enkla, andra kunde vi inte svara på. En tjock bibba papper med frågor på varje sida gicks igenom, och vi fick även träffa läkaren som skrev ut Atarax till My. Vi kom fram till gemensamt att inte ge My något annat utan se vart det barkar nu. De sista veckorna hemma har varit underbara, och vi, Kenny och jag, hoppas att det påverkar sömnen positivt också.
Anledningen till att jag inte skriver så mycket, är att vi just nu lever ett ganska "normlat" liv. My får färre och färre NEJJJJJJJ-attacker och fungerar bättre och bättre för varje dag som går, hemma. I förskolan är hon fortfarande långt borta, MEN!!! I fredags hade My lekt med andra barn, hon hade varit pigg och glad hela dagen och hängt med, varit närvarande. I måndags när jag hämtade hade My tillsammans med fröken J, spelat Lotto och följt reglerna och spelat på riktigt. Här hemma lägger hon memory-brickor i långa raka rader bara, och vill inte spela.
Kvällarna är fortfarande jobbiga, och det är svårt att få My i säng. Hon har börjat gråta krokodil-tårar och vråla efter mamma. Jag har inte jobbat på några kvällar nu, och ska inte jobba förrän till helgen, när Kenny är själv med barnen fredags kväll till söndag kväll. Tror att det kommer gå väldigt bra när Kenny är själv. Det här är Mys sätt att få extra mycket uppmärksamhet, hon vet att jag kommer in och myser med henne till sist. ;) Den som säger att barn inte är smarta, den har inte barn! My är väldigt beräknande i vissa situationer. Till sist brukar hon konstigt nog få som hon velat, och så står man själv där och kliar sig i huvudet och undrar hur det blivit så! =) My har dock slutat med att se ut som en ängel när hon vill något från Kenny. Vet inte om han faktiskt klarat att stå emot så många gånger att hon gett upp?!
Nu är My lite förkyld. Vägrar nässpray och sover därför ännu värre. Igår morse kom hon in till mig, som en isbit, och frågade (!) om hon fick krypa ner! =)
Vissa saker har blivit enormt mycket bättre sedan jag stängde TVn. My pratar mer och tydligare, även om hon fortfarande pratar i tungor emellanåt. Hon tittar på oss när vi pratar med henne, och tittar upp om vi frågar henne något. Ber vi henne hämta sin tallrik när det är mat, så gör hon det! My springer fortfarande ut utan skor och jacka, och är halvt omöjlig att få in, men hon vill vara ute! Det är många, många små saker som är självklara för alla andra, som får mig att börja gråta. Härom dagen tittade My upp på mig och sa: "Mamma, kan jag få mer mjölk?", tårarna började rinna på mig och då tittade my på mig och sa: "mamma, du ska inte gråta, jag vill bara ha mer mjölk". Saker som att My frågar Zack någonting, hon hämtar nappen till Felix, hon stänger kylskåpsdörren efter sig eller spolar på toaletten, kallar när hon varit på toaletten. Enkla små vardagsting som jag och vi kämpat med i snart två år! I lördags när farfar var här, drog hon sig inte undan och det är så skönt att se! =)
Taket, som vi håller på att lägga om, är det roligaste just nu. Hon vill springa på ställningen och klättra upp själv. Jag är höjdrädd, även om det blivit bättre, så Kenny får vara med henne. My frågar om pappa vill gå med henne på ställningen! När Kenny inte är hemma, är trappan nedtagen och då hänger My sig i bommarna och ser ut som en gymnast! =)
