Long time...
Idag träffade jag husläkaren, som skulle hjälpa mig med sjukintyg, allt enligt neurologens besked. Bara det att neurologen inte skickat några papper till Novakliniken, läkaren där visste inte ens om att jag blivit så sjuk eller att jag är sjukskriven. Inte FAN orkar jag jobba ännu. Orkar ju inte ha barnen hemma en hel dag ens, hur ska det då gå till? Är just nu så otroligt förbannad på systemet som tydligen inte alls fungerar. Att en läkare säger ett och hänvisar till en annan läkare som inte fått någon information, som sedan ska kolla upp och läsa, och så tar det tid, och jag blir mer orolig.
Livet går vidare, precis som det så fint heter. Oro och ångest sitter kvar i mig, rätt ofta periodvis. Vissa dagar flyter allt på och jag känner mig som vanligt, mår bra och orkar en hel del. Andra dagar vaknar jag på "fel sida", och hela dagen går i negativa tecken, ingenting fungerar och jag blir inte glad, även fast jag vill.
Terapeuten jag träffar, tycker att jag ska stressa ner och fokusera på det positiva. Jag om någon, brukar fokusera på det positiva, på min familj och på mina otroliga barn! Stressa ner, ja vad kan jag göra?! Jag sover, går upp och hjälper barnen att bli färdiga för förskolan, kämpar med Mys humör, Felix utbrott och Zacks trots. Pussar och kramar dem och njuter av varenda mysig och glad stund. Går/cyklar till förskolan i vilket väder det än är. Tittar på bilen varenda eviga dag och längtar tills jag får sätta mig bakom ratten och köra ut i skogen, köra och hälsa på mormor, hälsa på "morfar", köra till havet och orka gå en promenad längs stranden. Kunna säga till My en tvär och krävande morgon, "nej, nu tar vi bilen". Kunna köra och handla själv och inte behöva be om hjälp med allt som har med utanför huset att göra. Bussar och tåg i all ära, men det är inte det lättaste med barn och vagnar och min plötsliga trötthet. Jag tar det lugnt! Så lugnt som jag aldrig tagit det. Jag har aldrig haft ro eller tid att sitta ner, ta långsamma promenader och bara ta hand om mig själv. Det finns alltid något att göra, och jag har aldrig varit den som "slöat och chillat". Det passar inte mig. Så som jag lever nu, hjälper tröttheten, men någon gång måste jag väl få komma igång?! Träningen och trädgården hjälper mig att må bra! Vädret som äntligen börjar bli bättre påverkar mig mycket och jag mår bättre nu. Givetvis är det tidens gång också.
I lördags hade jag en dålig dag. Det blev för mycket helt enkelt, jag passade inte mig och vilade fast jag vet att jag måste. Tankarna började vandra på kvällen och ångesten bet sig tag om mig. Det tog en låååång stund innan jag somnade och fick någon timmes sömn.
Vad skulle jag göra utan min familj?!
Äntligen!
Jag har varit på gymmet!
Tog det lugnt och försiktigare än jag ens gjorde första gånger jag var där! ;-) tio minuter gång med liten lutning och sedan lättare vikter på armar, nacke och bröst. Cyklade 3km utomhus efter fina Linn kört mig hem från gymmet. Nyttigheterna fortsätter med bakad potatis och tonfiskröra gjord på kvarg, 0.3%!
My, Zack och Felix börjar känna av långa dagar på förskolan. Trötta till tusen på kvällen, och två dagar på rad har de fått lägga sig tidigare och ändrar My vaknat som vanligt och Kenny har fått väcka pojkarna som vanligt. Felix sover så otroligt mycket bättre nu, och jag har lyckats vänja mig vid att sova på vänstra örat.
Trombylen, den blodförtunnande medicin jag ska äta resten av livet, ger mig näsblod. Tre gånger idag har jag fått stoppa näsan full med papper.
Jag mår bättre och bättre för varje dag, och om vi bortser från tröttheten så är jag så nära mitt vanliga jag som det bara går! Cyklar utan problem nu, men springa kan jag inte. När jag springer känns det som att hjärnan hoppar rundor i skallen, likadant när jag springer ner i trappor. Ner är jobbigare och tar mer tid än när jag ska upp.
På kvällarna är jag jättetrött, men fördelen är att jag somnar snabbt och sover hårdare. Tidigare har jag legat vaken någon/några timmar i sängen varje kväll.
Felix, vår minsta goding!
Slut i rutan
Rätt dumt att tro att jag skulle orka gå till Konsum två gånger idag, och sitta på ett klädparty i en timme och sen traska en bit hem igen. Är totalt slut nu. MEN! Jag orkar iallafall gå! :-)
Barnen har varit totalt tokgalna hela helgen! Mest på ett bra sätt, med mycket lek och bus! :-) jag klämde Felix fingrar i bildörren i fredag, ont och blå men det gick överraskande bra. Idag klämde Felix Zacks fingrar i Mys dörr och det gick inte lika bra. Stora märke och avskrapad hud, dock kan Zack röra på fingrarna, men han vägrar använda dem eller få vatten på dem.
En present till mig själv!
Trött och hängig
Igår efter jag gått till terapeuten, pratat med henne i 30 min, handlat och sen gått hem igen, (ca 1.5km) däckade jag i soffan och kom inte ur den på hela eftermiddag. Så som andra beskriver depression, så kändes min eftermiddag. Visst förstår jag att risken för mig att bli deprimerad, är ganska hög, men jag känner inte att jag är det. Jag är ofta mycket trött, men jag är inte nere och helt orkeslös. Jag gråter mycket, men det är inte för att jag är ledsen eller uppgiven.
Hade en kompis på besök igårkväll, och då försvann den här konstiga känslan. Tills hon åkte hem, och sen blev jag så trött igen, och illamående.
My hade en tuff kväll, så Kenny låg hos henne till klockan sent, och då var jag så trött att jag inte ens orkade kramas ordentligt.
Imorse kändes det att jag varit hos Felix 3-4ggr/h i natt. Han sparkar av täcket, stoppar nappen i örngottet, trycker ner nappen mellan madrass och säng, trycker upp huvudet i sänggaveln så han blir ledsen. Till och med Zack har kallat inatt, men han berättade att han vaknat till och blivit rädd när lampan var släckt.
My blev jätteledsen vid lämning idag, och ingen av favoritfröknarna fanns där. Inget hände, så det är något i hennes tankar som triggade, och hur får vi henne att uttrycka det?!
När något stort händer, märker man verkligen vad och vem som betyder något extra. Kenny kämpar på och stöttar mig och gör så otroligt mycket mer här hemma än vad han brukade. (Vi har alltid delat på det medta) Han har utan ett gnäll tagit på sig i stort sätt alla "mina" sysslor också. Jag hoppas att jag inom någon vecka kan hämta barnen iallafall, så de kan komma hem tidigare, och Kenny slipper stressa hem. Det är tur att Kenny arbetar på ett företag som ställer upp för och hjälper sina anställda!
Fick ett paket med posten igår. Tack Louise och största kramarna tillbaka till hela familjen!!!
Fjärilar
Lär dig, kom ihåg.
Mina fina mammor
De flesta av kommentarerna som kom igår efter min berättelse, var positiva. Många önskar mig lycka til, och ber mig fortsätta kämpa, tack!
Några få kommentarer har jag valt att inte godkänna. Åtta av ca 1700 läsare igår efterlämnade sig en negativ kommentar. Jag behöver inte ha negativa människor runt omkring mig nu. Jag är glad att jag lever, jag vill kämpa, jag vill vara positiv och jag vill vara här nu och leva med mina barn och med min familj!
Stroke
En stroke – vad är det? En blödning i hjärnan, eller en propp i hjärnan.
Vad är det som händer?! Jag vaknade, var mitt vanliga jag. Vi låg i sängen och mös, alla samlade, hela familjen i min säng, precis som det brukar vara en lördagsmorgon! =) My sprang på toaletten, jag var uppe och torkade henne, och insåg att hon var rätt lös i magen. En stund senare knäppte det till i mitt huvud, jag blev väldigt yr och illamående. Bad Kenny hjälpa mig på toaletten, för balansen försvann, och väl på toaletten började jag kräka, riktigt vända ut och in på kroppen. Givetvis trodde jag att vi ännu en gång blivit dåliga i magsjuka. Efter en lång stund på toaletten, släpade jag mig tillbaka till sängen, där jag ramlade ner och somnade i samma sekund (nu senare inser jag att jag inte somnade, med tanke på jag flöt in och ut i medvetslösheten i många timmar efter detta). När jag vaknade nästa gång, hade jag ingen balans. Huvudet slog i skålen när jag skulle kräkas, det stack i armen och benet, precis som när man legat fel och en kroppsdel somnat. ”Somnade” ännu en gång, och när jag vaknade var huset tyst, min ögon fungerande inte längre, jag kunde inte fokusera blicken. och jag insåg att något var väldigt fel, att jag behövde hjälp.
Med en enorm ansträngning - sådan kraft får man bara när adrenalinet rusar i kroppen, det går inte att beskriva på något annat sätt – släpade, drog och kröp jag till hallen med endast en sida av kroppen fungerande och konstant kräkande. Jag såg, konstigt nog, att min telefon låg på vår höga hallbyrå, och inte kunde jag resa mig och få tag på den. Jag sparkade, slog och puttade mig själv mot byrån för att telefonen skulle studsa ner. Ett rent mirakel egentligen att en Iphone klarar att studsa ner i golvet från en hög byrå, men den klarade sig och jag kunde ringa till Kenny.
Vid det här laget kunde jag inte prata längre, jag bara sluddrade och saliven den rann. Jag vinglade med hela kroppen, jag kunde inte ens ligga rakt och kunde inte röra en enda muskel på min högra kroppshalva. Mina ögon fungerade i synen, men jag kunde inte låsa fast blicken, jag kunde inte fokusera på någonting. Det ringde och tjöt i mina öron. Jag hade fortfarande inte fått kläder på mig, och hela jag skakade som jag frös.
Kenny förstod ingenting när jag ringde. ”Jag kan inte höra vad du säger, vi är i Sjöbo och handlar, vi kommer hem så snart vi kan”. Efter jag hört detta, gav jag upp. Jag tänkte att nu kommer äntligen någon och hjälper mig, nu kan det bara bli bättre. Jag gav helt enkelt upp, jag bara seglade ner på golvet, och blev medvetslös ännu en gång. Nästa gång jag vaknade till, klappade Felix mig på ryggen, Zack försökte prata med mig, jag hörde Mys röst och under en sekund såg jag Kennys ögon, rädslan och oron.
Min älskade man förstod snabbt att ingenting stämde, att jag behövde hjälp och ringde 112. I min värld känns det som att ambulansen var där efter några sekunder, men i verkligheten tog det 12 minuter. Vi hade sådan tur att ambulansen fanns redan i Sjöbo, och de kom snabbare än vi någonsin kunnat tro. En kvinnlig och en manlig ambulanssjukvårdare kom, och trodde först att mitt tillstånd handlade om öronkristaller, vilket jag själv funderat över. Mitt i allt sluddrande och kräk, frågade tjejen mig om jag kunde le. Nej… Det blev en sådan fruktansvärd fart efter detta. Ambulanssjukvårdare släpade och bar ut mig till ambulansen och sladdar, nålar och slangar fanns överallt på mig i ett nafs. Jag blev medvetslös ännu en gång här och jag vaknade av att tjejen smällde till mig på kinden och nästan skrek på mig, och i samma sekund hör jag hur killen säger ”nej, nu är det allvar”. Larmet blev en ”prio etta”, alltså skulle ambulansen ta sig det snabbaste den kan till sjukhuset. Efter 22 minuter låg jag inne på akutmottagningen där akutteamet stod redo.
När jag ligger på akutmottagningen, bara andas jag. Jag hade ett lugn i kroppen som inte går att beskriva. Jag fick inte panik eller ångest av mitt tillstånd en enda gång. Jag hade aldrig tankarna: ”jag kommer dö”. Ansvarig läkare vrålar ”Rädda hjärnan, NU”. Rädda hjärnan är tydligen att samlingsnamn på vad som ska ske. Läkaren försöker få kontakt med mig, och jag bara andas och vill sova. Försöker säga till honom att jag vet vad de kan och jag bara vill sova, men mitt tal fungerar inte. Inne i mitt huvud hör jag precis vad jag ska säga, men ut kommer bara ett fylle-sludder, som inte går att tolka. Låt mig bara få sova. Bilder på barnen dansar rundor i mitt huvud, de sitter på en gräsmatta och vinkar på mig. Samma tre bilder av barnen, snurrar runt som en karusell i mitt huvud. Det är bara bilder där barnen kramar mig, kallar på mig och vinkar. Mina älskade hjärtan, det finns verkligen inget större!
Läkaren tog mitt ansikte i sina händer och försökte få mig att fokusera min blick på honom. Jag hade varit på en datortomografi (skitröntgen av hjärnan) där de sett att hjärnan inte fick blod, att något stoppade blodets framfart i bakhuvudet. De små tunna kärlen i pannan fungerade, men i huvudkärlet basilaris fanns inget blod, och inget blod där det som bäst behövs. Uteslutningsmetoden sa att det satt en propp i vägen. Läkaren berättade för mig att jag fått en propp och att de skulle göra sitt bästa för att försöka rädda mig. Inte en enda gång tänkte jag att detta var farligt, att jag kunde dö. Jag andades ju! Jag bara andades, min enda tanke förutom tankarna på barnen.
Dropp kopplades, en så kallad trombolys (enkelt uttryckt en propplösare) startades. Läkaren kom och berättade att det skulle bli operation, att trombolysen inte fungerade snabbt nog. I detta läget vrålade jag bara ”familj”, det gick faktiskt att höra vad jag skrek. Det enda ordet som jag kunde få fram tydligt nog…
I Lund finns det en behandling, som bara finns på ett annat ställe till. Vilken tur jag har som bor på rätt ställe! En forskare/läkare genomförde en kärlröntgen och samtidigt gick han in via min ljumske med ett instrument som fördes på insidan av min kropp upp till hjärnan (operationen). Jag var vaken hela tiden, narkosläkaren vågade inte söva mig. Lokalbedövning gavs i ljumsken, och fy attans vad den sved. Hur jag nu kommer ihåg det?! ;)
Under tiden jag låg på operation, hade Kenny kommit in till sjukhuset. En annan läkare kom ut till honom, och lät honom förstå att han skulle vänta sig det värsta, att mitt tillstånd var riktigt allvarligt och kritiskt.
Efter några försök lyckades läkaren få tag på proppen och drog ut den. I samma ögonblick kunde jag prata igen, klart och tydligt. Ögonen var fortfarande ofokuserade, men jag kunde göra mig förstådd och jag kunde lyfta min högra arm.
Jag blev skickad till intensiven, utan att någon berättat för mig vad som hänt, eller hur det gått egentligen. Kenny kom in och såg helt förstörd ut. Att den älskade mannen som gör mig så lycklig och glad kan ha ett sådant hemskt uttryck av ren rädsla och oro. Att Kenny med sitt vanliga lugn, hjälpt till att rädda mig genom att kunna ringa 112, att hans lugn nu bara var som utfluget ur blicken.
Jag hade i detta läge inte alls förstått hur kritiskt det varit, och hur pass nära döden jag var. Att jag under operationen blev medvetslös lite för länge, att operationsteamet trodde att det gått för lång tid.
Kenny hade ringt mamma och pappa, och gett dem den fruktansvärda nyheten, så jag fick höra att de var på väg. Svärmor Lotta och svägerskan/bästa vännen Linn hade redan kommit in. Barnen hade det bra, svärfar Kent och svåger Niklas passade dem, och på något vis hade gammelfarmor Gullbritt också kommit med i barnpassningsbilden.
Att jag kan påverka människor på detta viset, att så många bryr sig om mig, att så många blev och är ledsna över hela händelsen. Att så många människor tycker så mycket om mig…
Det värsta på intensivvårdsavdelningen (NIVA), var när mamma och pappa kom. Deras uttryck, att se båda gråta och pappas sammanbitna min och ”detta trodde jag aldrig jag skulle behöva vara med om igen”. Min farfar fick en stroke, en hjärnblödning, som skadade honom mycket.
Att Lotta och Linn ser så rädda och ledsna ut, och Kenny… Mannen som gett mig mina barn, som gett mig en familj, mängder av kärlek och ett bra liv. Att se honom förtvivlad och rädd.
Jag kunde fortfarande inte fokusera blicken, jag hörde dåligt. Jag var trött, så fruktansvärt trött.
Under kvällen och följande dagar blev jag skickad på fler CT, på MR, ultraljud på hjärtat, koll på lungorna (hade fått spricka i tre revben när jag försökte få ner telefonen från byrån), ryggmärgsprov och femtioelvastusen blodprover. Träff med kurator, sjukgymnast och arbetsterapeut, läkare och sköterskor. Alla var förvånade över att jag levde, att jag överlevt över huvudtaget, och dessutom men en nästintill fullt fungerande kropp. Jag förlorade 60% hörsel på vänstra örat. Det är det enda riktiga men jag fått av stroken. Allt annat går att träna bort.
Jag kan gå, stå och röra mig. Jag är mer långsam, jag har problem med balansen fortfarande. Jag kan prata, jag kan förstå. Jag blir trött väldigt snabbt, och sover hårdare än tidigare. Jag gråter ännu mer än jag någonsin gjort, och är väldigt känslomässigt labil. Jag kan träna, jag ska komma tillbaka och jag ska vänja mig vid att höra dålig och lära mig leva med det!
Ett enormt stort tack till min älskade familj, till alla er som hjälper både mig, Kenny och barnen, som kramar våra föräldrar och syskon och skänker oss en tanke. Till Skånes universitetssjukhus i Lund, till SOS och till alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och alla annan personal på NIVA och Neurologen avd. 25.
JAG KOMMER TILLBAKA!
Helvetes-nätter och underbaringar
Det är inte lätt att vara förälder till Felix. Ungen sover ju ALDRIG!!! Det går inte en natt utan att jag är uppe minst tio gånger eller är vaken 2-5 timmar, för att Felix dansar, skriker, kastar iväg nappen, snackar, sjunger, hoppar eller snurrar i sängen. Gärna gör han en kombination av allt i några timmar. Hur orkar han??? Jag går på knä här nu och ungen bara dansar vidare...
Jag har blivit antagen! Om några veckor börjar jag läsa till undersköterska! :-)))
Ikväll är vi extra stolta över vår underbaring My! När det var medicindags, sa My att hon ville lägga sig utan medicin. Klart att vi skulle prova! En timme och en kvart senare låg My och snusade i kudden och sov så det burra i rumpan! :-) sist hon somnade utan medicin var klockan efter midnatt, nu somnade hon redan 21:40!
Idag på förskolan har My och Zack haft disco! Båda tyckte det var roligt, men Zack hade hellre lekt med nya kassaapparaten de fått.
Kaminen är på väg in! Äntligen!!!
Nytt bolltäcke - mindre Melatonin
Efter telefonsamtal med läkaren, började vi dubblera dosen Melatonin. Det hjälpte inte, och i samband med att My började använda det nya bolltäcket, gav vi My bara 2.0mg Melatonin och nu sover hon bättre på natten, men kan gärna vakna tidigt.
Bolltäcket är fenomenalt. My som i vanliga fall hatar både kläder och täcke, drar själv på sig täcket nu och riktigt kurar ihop sig under det. Det nya bolltäcket har bollar blandat med frigolit, så det prasslar inte alls så mycket som det gamla, som My tvärvägrade. Varmt är det, så det ångar om lillstumpan när hon går upp på morgonen! ;)
Jag har ringt och bokat telefontid med ansvarig BM vid Felix förlossning, och skrivit och begärt journalkopior från hysterektomin. Nu ska jag äntligen få riktig klarhet i vad som hände, och varför det gick som det gick. Ska bli skönt att få svart på vitt, och förhoppningsvis släpper de envisa tankarna som inte vill lämna mitt huvud. Imorgon ska jag ringa och boka ny tid hos terapeuten, har skjutit på det länge nog nu.
Imorse var logopeden från HAB, Charlotte, här och filmade My i lite olika situationer. Vi ska börja en kurs som heter "Talkability". Vid fyra tillfällen under våren kommer logopeden hem och filmar My, vid åtta tillfällen ska vi vara på HAB tillsammans med fyra andra familjer som går kursen samtidigt som oss. Kursen går ut på att träna talet och den sociala "färdigheten". My kan ibland ha svårt för att leka med andra barn, påkalla uppmärksamhet och bara något så enkelt som att säga "Hej" när hon möter någon. Det är vad som ska tränas.
Lagen om jävlighet
Felix har sovit hela natten, och nu kl 06:05 sover han fortfarande! :-) :-) :-)
Men, vem har då varit vaken?! Jo, Zack. Zack som till 99.9% sover bra, valde just inatt att stöka rundor, ligga i sängen och skrika efter mig för det är mörkt, bli bajsnödig och sen inte våga gå på toa utan skrika lite om det med. Lagen om jävlighet. Så är det.
Idag är det Zackmammamysdag! :-) vi ska träffa min gamla chef, och fika tillsammans med henne! Handla på citygross av alla ställe och sen hinna träffa faster Linn och jag ska gärna hinna träna en omgång också!
Sömnbrist
Vilken småbarnsförälder kan säga att de sovit gott, sovit en hel natt, vaknat utvilad? Visst man vet om att det kommer vara några kämpiga år med sömnbrist och nya innevånare i sin egen säng när man planerar barn. Den som tror att den ska få sova med små i huset, den får nog ett rejält uppvaknande! Ingen eller inget kan dock förbereda en på känslan. Hur det känns att vara så trött att man faktiskt skulle kunna somna på stående fot OM man inte varit för trött för att kunna slappna av och somna.
Två nätter nu har Felix varit vaken minst fyra timmar. När han väl somnat, så har det varit så pass sent att My och Zack börjat vakna till. Ikväll flyttade Kenny in Felix säng i mitt sovrum, så får vi se om det hjälper.
My har *peppar peppar* sovit några nätter i rad nu tillsammans med det nya bolltäcket! :-) jag är så glad att det verkar fungera! :-)
Själv har jag inte bokat ny tid hos terapeuten sedan jag fick avvika gör något sv barnen var sjuka. Det känns inte riktigt som jag behöver det nu, egentligen. Sedan jag började träna, så har jag blivit mycket gladare och mycket piggare om än trött. Jag har 54% fast anställning nu, och det känns bra. Dock tar snart halvtidsdagarna på a-kassan slut inom 14 veckor, men jag har några ess kvar i rockärmen!
Fotot är på mina nya glasögon som jag stortrivs i!
Nu firar vi helg!
Nu är det helg, även i vårt hus! :-)
My sov väldigt oroligt inatt och igår natt. Imorse vaknade hon redan 04:40... Inget skoj när natten var full med hattande och fnattande, vräka rundor och sitta/stå/ligga-rundor.
Jag har jobbat alla kvällar än då länge denna veckan och två dagpass, varit en omgång på habiliteringen, haft ett 40minuters samtal med Mys läkare om sömnen och nätterna, haft en hemmaMys-dag. Är jag berättigad att gå och lägga mig kl 21:30 en fredag då? :)
Vad händer nu då?
Vad är på gång att hända?
My har i två dagar varit avig, tvär och allmänt negativt. Sovit oroligt, och vaknat tidigt. Inte velat göra någonting, ätit dåligt. Någonting är på gång.
Igår var My hemma med mig, en alldeles egen mysdag! Hon fick titta lite på film, och ha datorn en stund när jag hängde tvätt. My hjälpte mig att baka bröd, men det var bara intressant i någon minut. Det är inte mycket som lockar just nu.
GLÄDJE!!!
Detta kommer jag bära med mig, länge!
Fyra år
I onsdags fyllde My och Zack fyra år! :-) var har de åren tagit vägen?! Skrämmande snabbt har åren sprungit iväg!
Ikväll fick jag bevis på att snälla, omtänksamma och vitt främmande människor verkligen kan vara räddare i nöden! Och, de finns verkligen!
Mitt stöd många gånger, när tankar maler rundor i huvudet, när dagen har varit jäklig, är en grupp på Facebook. Över 1000 person med någon koppling till NPF (neuropsykoatriska funktionsnedsättningar) samlas i en grupp, stöttar och hjälper varandra. Delar glädjen som andra "normala" föräldrar inte kan förstå, sorgen över utbrott, besked, diagnoser och bråk med olika myndigheter och vårdinrättningar. Vi ger varandra tips och råd, uppmuntrar och stöttar, gråter garanterat ihop och skrattar åt våra barns knasigheter.
Julen var alldeles underbar! :-) My klarade av båda dagarna utmärkt! Zack var uppspelt och halvt tokig innan tomten väl kom! ;-) papper och snöre överallt, paketen bara slets upp!
Pepparkaksbak!
En mycket trevlig eftermiddag hos svärföräldrarna! :) pepparkaksbak. Pojkarna var med, Zack kavlade för glatta livet!
INGEN EPILEPSI!!!
Vi är så glada idag!!! :-)
I förmiddags träffade vi Mys neurolog och fick beskedet att My inte har epilepsi! :-) MR visade absolut ingenting! De epileptiska störningar som EEG:et visade, sitter i bakersta vänstra hjärnhalvan. Nu blir vi vidareskickade till ögonkliniken, eftersom syncentret tydligen sitter där de epileptiska störningarna finns.
På grund av att My inte har någon form av anfall, så har hon ingen aktiv epilepsi. Det finns en liten risk för anfall och då får hon utvecklad epilepsi. Dock sa neurologen att risken var väldigt liten! :-)
Sömnen borde inte påverkas av detta, så sömnproblemen är fortfarande ett frågetecken.
Igår var jag själv hos samtalsterapeuten. Hon triggade igång någonting, så gårdagen var väldigt tuff. Mycket tårar och tankar.
Jag fick kort berätta familjesituationen, vad jag funderar över, hur jag mår och vad det är som gör att jag söker hjälp.
Jag fick fylla i ett papper "ångest- och depressionutvärdering", där svaret blev måttlig stressrelaterad ångest. Jag fick i uppgift till nästa gång, att skriva ner vad jag tänker mest på och finner jobbigt, hur jag kunde lösa det och vad mitt mål är.
Jobbigast: Felix förlossning och följderna efter den, tänker främst på hysterektomin (livmodern tas ut)
Lösning: prata med barnmorskan och läkaren vid förlossningen som kan rent medicinskt förklara, så jag förstår riktigt vad som hände.
Målet: att kunna släppa sorgen över hysterektomin. Att inse att vi ändå inte skulle orka fler barn eller ha tiden för fler (även om hjärtat säger annat) och att operationen i slutändan kunde varit livsavgörande. Att lära mig förstå, att pga förlossningen och skadorna från den och efterföljande komplikationer så var en hysterektomi verkligen mitt enda val.
Jag vet precis att jag måste släppa det, men hjärnan bara maler rundor det!
Sen att jag lever ett stressfyllt liv, ja det är väl självklart. Vad annars med tre barn under fyra år, inget jobb, dåligt med pengar, och ett hus som är alldeles för stort för vår plånbok.
My och Zack gick sitt första Lucia-tåg igår! Zack var den stora spexaren! ;-) My var faktiskt med i tåget och sjöng med i första sången, sen sprang hon iväg och gungade istället. Lucia-tåget var utomhus, och just igår hade vi -14 grader! Brrrrrr! Barnen hade sina Luciakläder utanpå overallerna och såg verkligen ut som Michelingubbar! :-)
Imorse bjöd Felix avdelning på Lucia-frukost, så Kenny, Felix, My och jag åt frukost där tillsammans med de andra barnen och deras föräldrar. En riktigt mysig start på dagen!
Gråtmild mamma
Idag jobbar jag. Alltså ringde klockan 05:45. Barnen väcks 06:15. Tidigt för tre barn som i vanliga fall kan sova tills de vaknar av sig själv.
My brukar tycka dessa morgnar är jobbiga, hon vaknar sur och tvär, och ska inte göra någonting. Inte gå upp, inte gå på toa, inte klä på sig, inte äta frukost, inte inte INTE!
Idag väckte jag henne, pussade på henne och sa god morgon, precis som jag brukar. Hon vände sig mot mig, la sina händer på mina kinder, tittade mig rakt i ögonen och sa: "god morgon mamma, jag har sovit gott" givetvis blev jag så glad att tårarna började rinna, och My tittar mig i ögonen igen och säger: "mamma gråt inte, jag är en duktig tjej".
Kläderna kom på utan problem, till och med vantarna gick bra att få på och vi var TIDIGA till förskolan! :-)
Behöver jag förklara att denna morgonen kommer värma länge?! :-)
