Stor uppmärksamhet
Det är inte alltid lätt att berätta om vad man upplevt, varit med om eller tycker.
De flesta av kommentarerna som kom igår efter min berättelse, var positiva. Många önskar mig lycka til, och ber mig fortsätta kämpa, tack!
Några få kommentarer har jag valt att inte godkänna. Åtta av ca 1700 läsare igår efterlämnade sig en negativ kommentar. Jag behöver inte ha negativa människor runt omkring mig nu. Jag är glad att jag lever, jag vill kämpa, jag vill vara positiv och jag vill vara här nu och leva med mina barn och med min familj!
Mina fina mammor. En samling tjattrande, skrattande, gråtande, arga, glada mammor som jag pratat med under två år nu. Igår fick jag den finaste gåvan av dem alla! Dessa mammor har samlat in en stor summa pengar och skänkt till
http://www.hjarnfonden.se/varabarn och
http://www.minstoradag.org/ i mitt namn. TACK! Jag har även fått den största blomman av er! =)
Just nu längtar jag efter vardagslunken som barnen har. Att kunna bli arg över något löjligt, eller gnälla över nageltrång, eller hur barnen uppför sig. Det är inte mycket som väger upp till "jag fick en stroke"-s nivå. Det känns oviktigt att gnälla över något som är mindre än livet, men det är ändå dit jag vill komma. Jag är inte ute efter gnället, men att allt ska bli vardagligt igen, vanligt.
Barnen har klarat av detta väldigt bra. Zack var ledsen samma dag jag blev sjuk, och dagen efter när de hälsade på mig på sjukhuset. Felix vägrade släppa mig när jag väl kommit hem, och My kommer ibland och säger "mamma, du fick en propp i hjärnan, den är borta nu och du mår bra", sen är det inte mer med det. Felix var väldigt mammig under de första dagarna, men nu är allt med barnen som vanligt igen. Zack pratar om döden, och var pappas morfar tagit vägen, vad han körde för bil och om pappa blev ledsen, varför han aldrig träffat min farmor och farfar, för pappa har ju en farmor och hans själv har både farmor och farfar. Det kommer upp ibland, men jag tycker inte att det blivit mycket mer prat om det sen innan.
Kenny och jag är väldigt öppna inför barnen, inget är hysch här.
Jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är över allas stöd. All push och feedback jag får, och människor som kämpar med mig. Igår sprang jag upp och ner i trappan 20 gånger (ok då, gick lite snabbare), det tog ju lång tid och det var rätt vingligt, men jag klarade det! Det var gårdagens mål.
Imorse när vi lämnade barnen stapplade jag fram, och hade inte mycket balans. Det är så olika från dag till dag, om vad jag orkar och inte orkar, och hur social jag är.
Dessa tre på bilden här under, är de som får mig att kämpa och pusha mig själv till allt jag gör. Jag fick en del frågor igår vad det var som gjorde att jag höll mig lugn och hur jag kan vara så positiv och kämpande. Titta på bilden, så förstår ni varför!
