Psyket tar ut sin rätt
Det är inte alltid lätt att stå på egna ben, att ha blivit vuxen och fått ett måste att klara sig själv. Vid dagar som denna, hade jag gärna varit liten, krupit upp hos pappa och allt blev bra igen. Sa till Kenny för en stund sedan, att tänk så lätt det var när man var liten. Allt som behövdes var ett knä att sitta i, en förälder att krama, så mådde man bra igen.
Idag blev det tufft, känslomässigt, under datortomografin. Samma maskin som jag låg i när jag var som sämst, och överlevde, fick jag besöka idag. Mådde inte dåligt på väg in, kände ingenting. Ett vanligt sjukhusbesök som jag haft många gånger tidigare.
Hjärtat började pumpa när jag såg skylten.
Trodde att jag skulle klara av det bra, det var inget jag tänkt på, att det skulle bli jobbigt.
Den här maskinen. Den väser och det slammrar lite. Det är svårt att höra. Den väcker minnen till liv. Det som var mest märkligt, det var att samma känsla kom tillbaka. Tre barn som dansade framför mina ögon. Tårarna började rinna, magen gjorde ont, huvudet värkte, hjärtat klapprade i 220.
Jag fick en nål i armen, sköterskan var lugn och berättade vad som skulle hända. "du har ju varit med om det förr, men det kan du ju inte komma ihåg".
Jo, tyvärr. Jag kommer ihåg, och jag kommer ihåg väl när det börjar pratas om det. När människor tycker synd om mig, och pratar med den rösten som man talar med till små barn som ramlat och skrapat knäet. Jag kommer antagligen ihåg varje vaken sekund, varje sekund jag inte var medvetslös. Alla ljud runt omkring, sköterskor och läkare, undersköterskor och narkospersonal, forskare som sprang runt och den aktivitet som rådde. Det ljudet, ljudet runt omkring mig när jag överlevde. Bilderna av barnen, och min andning. Jag kommer ihåg...
Nu är jag ledsen, arg, glad, allt på en gång. Lycklig över att vara här, över att kunna vara hos mina barn och se min älskade man varje dag. Glad över att leva!
Men, jag är trött. Tankarna vandrar och det är svårt att vara glad och komma upp till ytan igen. Svårt att släppa tanken som kom tillbaka, "jag kunde dött".
Vill vara glad, hela tiden, och jag är det oftast, men när resan gör sig påmind trycker psyket undan det glada och kräver sin negativa plats hos mig.
Kommentarer
Postat av: Jill
Hade önskat man kunde göra något, för att hjälpa Dig(inte tycka synd om, utan stötta).
Du är så oerhört inspirerande både i glädje och det som är jobbigt
Din kamp har gjort att jag börjat vara mer tacksam för vardagen, vilken bara togs för given tidigare
Uppskattar de små sakerna på ett annat sätt
Du kunde ha dött, men Du valde livet, Din man och Dina barn. @-)--
Postat av: Helena
Heej!
Jag vill bara fråga, är det okej om jag läser din blogg? Jag fann länken hit till dig från Fnulans bloggsida.
Jag skickar styrkekramar å massa goda energier till dig!
En mamma till en annan :)
Kram
Svar:
Elna Salvin
Trackback
