Att människor alltid ska ha en tanke och ett tycke för allt.
Mys liv är verkligen en berg- och dalbana. Ena sekunden är hon en go´och gla´ flicka, i nästa sekund är hon ett vresigt, halvt aggresivt barn som vi inte riktigt känner igen som "vår My". Det är tufft och jobbigt att inte känna sin egen dotter, att inte veta vad som triggar henne och vad som utlöser humörsvägningarna, att inte nå henne. Kämpandet varje dag tär och tröttar ut, på My men också på hela familjen. Nu verkar det påverka Zack mer och mer, eller så är han bara inne i ett enormt treårs-trots. "Vaffö få My?" "Vaffö gör My så?" Det är svårt att förklara för Zack, men jag försöker ändå. Igår kväll var det han som inte kunde somna, och låg och snackade om My och de andra barnen på förskolan.
Igår var en dag som började i solen tecken, en pigg och sprudlande My flög upp ur sängen, hon var jätteglad över att slippa förskolan, men ville inte alls till tandläkaren som var anledningen till att hon skulle vara hemma. För ett tag sedan ramlade My här hemma och slog sig hårt över munnen, det resulterade i en och en halv brun framtand, och igår var det återbesök för att kolla så tänderna levde och satt fast. Tänderna var det inga problem med, och My blev friskförklarad.
Innan vi körde till tandläkaren, ringde en av doktererna vid utredningsteamet. My får nu en insomningsmedicin, som delvis är mot oro och ångest, men också mot klåda. My fnattar hål på kroppen eftersom hon har en hel del eksem, och får riktiga "kli-attacker" på nätterna. Vi smörjer henne med kortisonkrämer varje dag, så tyvärr tillbringar hon alla dagar i långärmat, om vi är ute. Så, ja... varje dag i lång ärm.
Efter lunch, hämtade vi upp svågern, och körde till Apoteket. My följde med in, eftersom hon ville, men väl inne i butiken svägde humöret kraftigt. Precis innanför dörren lade hon sig ner, och vägrade resa sig. Till slut lyfte jag upp henne och försökte få henne till att åtminstone sitta någonstans där människor runt omkring inte kunde snubbla på henne. Inget ville My. Till slut kröp hon in under en hylla och lade sig där. Sådant bekommer inte mig, men jag såg hur alla runt omkring stirrade och skakade på huvudet. Att människor alltid ska ha en tanke och ett tycke för allt. Två "damer" (läs riktiga kärringar i mina ögon) tisslade och tasslade och pekade på My och tittade på mig som om jag inte hade något vett i kroppen, hur jag kunde låta min dotter ligga där och hur hon fick bete sig på det viset. Funderade ett tag på om jag skulle försöka förklara för dem, men varför? Funderade också på om jag helt enkelt skulle lyfta upp My, bara för att se deras reaktion. My lär inte ha gått med på det och ljudnivån och "uppförandet" lär ha blivit en hel del att titta på och lyssna till. Jag skäms INTE för min dotter, men blir förbaskad på människor som dömer utan att veta.
Eftermiddagen var kiss-kass-värdelös tills jag fick nog och stoppade ner My i badkaret. Efter det fungerade hon jättebra, och lekte tillsammans med sina syskon under nästan en timme. Jag försöker att släppa det jag har för händerna när My VILL leka eller busa. I middagstid är det dock svårt. Jag är glad att jag släppt den perfekta-husmors-rollen. Igår blev schnitzlarna tillagade i ugnen istället för i panna, och det fick bli kall sås. Det gör ingenting med färdiga köttbullar och pulvermos, när jag får vara med en glad och "villig" My! =)
Måndagen var den bästa dagen på evigheter, och den kommer jag leva på länge!
