endottersframtid

I tisdags åkte vi till Lund för sista mötet hos autismteamet. Vi fick beskedet att My får diagnosen Autism. Det innebär att vi nu får mycket mer hjälp och stöd,precis det som vi varit ute efter. Kan inte sticka under stol med att det var ett hemskt besked att få, även om vi väntat oss det och det var vad vi ville höra.
   Nu blir My remitterad till barnhabiliteringen, för att få stöd och träning, för att Mys nya pedagoger ska få mer stöd och träning, för att vi här hemma ska få stöd och träning. Jag håller på att fylla i "ansökan om vårdbidrag". Försäkringskassan vill att man ska skriva en novell om sitt barn. Det hade ju varit lätt om man haft det som jobb, och det inte varit mitt eget barn. Nu går allt på rutin och jag tänker inte på vad jag hjälper My med, som jämnåriga kan själv.



Vi har redan fått många reaktioner och kommentarer.

"då ska hon va så resten av livet"

"såååå skönt att ni äntligen vet vad det är och att ni nu kan få hjälp"

"de kan ju ha fel"

"det var ingen överraskning"

"Nej, där är inget fel på My, varför säger de så"

Nej, det är inget fel på My. Och nej, vi vill inte att utredarna ska ha fel, och ja My kommer att vara autistisk för resten av livet med med mycket träning och mängder av tid och kärlek, ska vardagen och Mys liv bli bra. Jag kommer skrika mig hes mot alla "gamla stofiler" som nu har gett My en stämpel och inte kan tänka om eller tänka nytt. Det är vårt barn, vår dotter, och det står vi för. Även om My fått en diagnos så är hon fortfarande VÅR FINA MY! Vi skäms inte, tycker inte det är pinsamt eller jobbigt!