Long time...
Idag träffade jag husläkaren, som skulle hjälpa mig med sjukintyg, allt enligt neurologens besked. Bara det att neurologen inte skickat några papper till Novakliniken, läkaren där visste inte ens om att jag blivit så sjuk eller att jag är sjukskriven. Inte FAN orkar jag jobba ännu. Orkar ju inte ha barnen hemma en hel dag ens, hur ska det då gå till? Är just nu så otroligt förbannad på systemet som tydligen inte alls fungerar. Att en läkare säger ett och hänvisar till en annan läkare som inte fått någon information, som sedan ska kolla upp och läsa, och så tar det tid, och jag blir mer orolig.
Livet går vidare, precis som det så fint heter. Oro och ångest sitter kvar i mig, rätt ofta periodvis. Vissa dagar flyter allt på och jag känner mig som vanligt, mår bra och orkar en hel del. Andra dagar vaknar jag på "fel sida", och hela dagen går i negativa tecken, ingenting fungerar och jag blir inte glad, även fast jag vill.
Terapeuten jag träffar, tycker att jag ska stressa ner och fokusera på det positiva. Jag om någon, brukar fokusera på det positiva, på min familj och på mina otroliga barn! Stressa ner, ja vad kan jag göra?! Jag sover, går upp och hjälper barnen att bli färdiga för förskolan, kämpar med Mys humör, Felix utbrott och Zacks trots. Pussar och kramar dem och njuter av varenda mysig och glad stund. Går/cyklar till förskolan i vilket väder det än är. Tittar på bilen varenda eviga dag och längtar tills jag får sätta mig bakom ratten och köra ut i skogen, köra och hälsa på mormor, hälsa på "morfar", köra till havet och orka gå en promenad längs stranden. Kunna säga till My en tvär och krävande morgon, "nej, nu tar vi bilen". Kunna köra och handla själv och inte behöva be om hjälp med allt som har med utanför huset att göra. Bussar och tåg i all ära, men det är inte det lättaste med barn och vagnar och min plötsliga trötthet. Jag tar det lugnt! Så lugnt som jag aldrig tagit det. Jag har aldrig haft ro eller tid att sitta ner, ta långsamma promenader och bara ta hand om mig själv. Det finns alltid något att göra, och jag har aldrig varit den som "slöat och chillat". Det passar inte mig. Så som jag lever nu, hjälper tröttheten, men någon gång måste jag väl få komma igång?! Träningen och trädgården hjälper mig att må bra! Vädret som äntligen börjar bli bättre påverkar mig mycket och jag mår bättre nu. Givetvis är det tidens gång också.
I lördags hade jag en dålig dag. Det blev för mycket helt enkelt, jag passade inte mig och vilade fast jag vet att jag måste. Tankarna började vandra på kvällen och ångesten bet sig tag om mig. Det tog en låååång stund innan jag somnade och fick någon timmes sömn.
Vad skulle jag göra utan min familj?!
